Myrans myller...

Min mormor säger inte bordtennis och inte inte pingis heller. Hon säger pingpong. Hon är förlåten för hon är över 90 år. Även om jag tycker att ordet låter fånigt så tycker jag att det är tydligt ord. Man förstår vad det handlar om. Ping, bollen studsar på ditt racket och pong, bollen studsar på motståndarens racket. (Egentligsen studsar den ju på bordet minst en gång emellan också, undrar om det är ett ping- eller pongljud då? Eller ett annat ljud? Borde det i själva verket heta ping-plong-pong?) Om man bortser från den motoriska svårigheten och tidspressen så är det en ganska lätt sport. Man ska se till att bollen studsar tillbaka helt enkelt.

Tänk dig nu att bollen är osynlig och målet i den här pingpong-varianten är att du inte ska nudda bollen. Ping - motståndaren har bollen och studsar tillbaka den emot dig. Fast du hör den inte och du ser den inte. Du vet inte ens att den är på väg. Då är det svårt att gömma sig. PONG. Du är träffad. Inte ens det vet du. Inte förrän efter några dagar. Då märker du tydligt att du har blivit träffad. Men du har ingen aning om vem din motståndare är. Och det är inte säkert att det är bara du som blir träffad - hela din familj kan plötsligt ligga där utslagen.

Visst låter det som en otrevlig sport?! Det är det. Om bollen är bakterien streptokocker då blir ponget halsfluss. Vi bygger en tillfällig mur av penicillin, så når ingen boll oss på tio dagar, men sedan står vi där oskyddade igen och har ingen aning om vad som kommer emot oss.

Tre gånger har det studsat till i familjen på två månader och då kallas det pingpong-effekt. Synd på en så trevlig sport.

Pikant detalj: Februarilovet tillkom en gång för att försöka få slut på pågående streptokockutbrott som med pingpong-effekt förekom i skolorna. Allting har kanske en positiv sida, men den är bara himla svår att se när man ligger där med feber och svullen hals.

Etiketter: sjuk